1500-talet

Avan har goda förutsättningar för höproduktion på de årligen översmämmade markerna vid älvstranden. Vattnet förde med sig näring och syre så att marken kan "höstas" år efter år. Marker som naturligt och utan tidskrävande röjningar gav rikt foder.

I Avan fanns Luledalens enda kvarn på 1500-talet.

Det fanns cirka 6 bondgårdar i byn på 1500-talet, men i slutet av århundradet delades dessa så att på en kortare tid blev 13 st.

1600 till 1700 talets mitt

På 1600-talet och 1700-talet kan man säga att Avan är en typisk jordbruksby. Fiskar och jagar görs en del, men jord- och skogsbruket samt boskapsskötseln är betydligt viktigare. När 1600-talet går till ända har byn hundratalet kor, ungefär dubbelt så många som femtio år tidigare.

All odlad jord som fanns var kring gårdarna mitt i byn, troligtvis därfar att där var minst frostlänt. Den marken var odlad med spade, det fanns ju ej plogar så långt tillbaka, först omkring 1790 fanns den i länet.

Boskapsskötseln är mycket viktig vid denna tid, i flera av Luledalens byar är denna huvudnäring.

1800-talet

I slutet på 1700-talet började man bygga långlogar som var upp till 20 meter. Där bredde man ut kärvarna utefter hela golvet, sen hade man en speciell vagn, "logvagn" som var kantig vilken man körde med häst efter loggolvet.

1850 återupplivas Norrbottens läns hushållningssällskap. Har därefter haft stor betydelse för införandet av nya brukningsmetoder och grödor, men även för ett rationellt jordbruk.

1859 anläggs länets första lantbruksskola i Avan och det på initiativ av hushållningssällskapet. Man bedriver forskning, försöksodlingar, tester av nya maskiner mm. Avans jordbruksutveckling har haft mycket hjälp av skolan. På 70-talet blir det mycket svårt att få elever till skolan och arrendet går ut och skolan flyttas till Åminne.

Samtidigt som skolan startade genomfördes ett sk laga skifte, storlantmäte, som det ofta kallades. Vilket innebar att varje bonde skulle få sina ägor samlade på högst fyra skiften. Många familjer måste flytta ut från bykärnan, men karaktären av en by med samlad bebyggelse finns kvar efter skiftet. 25 av 47 gårdar får flytta ut.

I Avan får skiftet relativt stor effekt som troligtvis beror på att den genomförs förhållandevis sent; uppodlingen hann komma längre och laga skiftes principen hann tränga in i medvetandet.

Mellan 1750 och 1850 tredubblas invånarantalet i Avan. Från 113 till 341. åkerarealen ökar med 588% (120 ha) under samma tid. Jordbrukets uppsving är nu inte hela förklaringen bakom 1800-talets välmåga. Skogsbrukets utveckling betyder mycket för byns tillväxt och välbefinnande.

1900-talet

Odlingen började ta fart, den mesta har plöjts upp med parhästar för plogen. Vilket var ett tidsödande arbete, då de flesta bönderna bara hade tillgång till en häst. Man gjorde arbetsbyte med någon, så att det tog ju dubbelt så lång tid då var och en fick vart annat dagsverke. Dagsverke =ungefär 1000 famnar 1/3 har. Det togs även upp myrodlingar, vilket senare har fått växa igen.

Under andra världskriget (1940-talet) ordnade hushållningssällskapet traktorer som nyodlade åt bönderna, det som fanns kvar lämpligt att odla. Man var rädd att det skulle bli matbrist.

Utdikningen av den odlade jorden började 1860-talet med lantbruksskolan som initiativtagare. Till att börja med var det öppna diken, sen efter 1920 började man täckdika. Nu är en fjärdedel av byns 700 har. täckdikat.

Lantbruksskolan kom med den första slåttermaskinen till byn, det var något av en sensation. Så kom hjulräfsan som kördes med häst och sedan har nya maskiner kommit undan för undan och förbättrat metoderna.

Ängsladorna försvinner ett stort antal. Sen man skaffat traktorer kör man höet till gården med en gång, där man då byggt foderlador som rymmer hela skörden. Där finns också skulltork så att man kan färdigtorka, vilket gör att det blir bra kvalitet på skörden. Just nu, hösten 2002, pågår ett projekt med att rädda ladorna i byn.

Det första eldrivna tröskverket kom till byn på 1930-talet. Slåttermaskinen tillbyggdes med en anordning som gjorde att en lagom mängd avskuret korn lades av på ett ställe, och det kunde snabbt bindas till kärve. Självbindaren kom 1938, den drogs av två hästar, men bindarens tid blev kort. 1960 kom den första skördetröskan, och nu finns den på nästan varje gård.