1500-talet

Fram på 1500-talet så får jordbruket lika stor betydelse som för jakt och fiske. Tjärbränningen börjar och ger byborna en viktig extra inkomst. Tjärdalara finns på den här tiden i backarna runt bykärnan. Under tre hundra år framåt förblir tjärbränningen den viktigaste skogsnäringen.

1600-talet

1600-talet kännetecknas av stor fattigdom och nöd. Skatterna blir enormt hårda och många måste lämna sina hemman. För Avans del blir inte missväxten så svår och Avan fortsätter att utvecklas medans flertalet andra byar stagnerar eller går tillbaka.

1700-talet

På 1700-talet ökar folkmängden kraftigt, 1739 har Avan 113 invånare. De flesta lever på jordbruk. Tjärbränningen går så hårt åt skogen att landshövdingen 1706 befaller att barkningen av växande skog skall upphöra. 1750 får Avaborna endast bränna tjära och såga för eget bruk.

Vid avvittingen 1782 fins timmerskog endast sparsamt och längst bort från byn. En stor del av just den skogen köps dessutom upp av Selets Bruk 1798. I slutet av 1700-talet flyttas tjärdalarna upp till skogen, på grund av brandfaran.

1800-talet

Kommer med stora förändringar. Bönderna får egen skog efter avvittringen och storskiftet. Rågångar huggs upp. Skogsfäbodar börjar användas och dessa inhägnas ofta.

Tillkomsten av Selets Bruk 1798 innebär att främst torpare och backstugusittare får möjlighet till nya inkomster. Tjärbränningen avtar och istället börjar man kola för brukets räkning, som behöver stora mängder kol vilket gör att antalet torpare ökar stadigt under brukstiden.

På 30-talet startar skeppsbyggeriet i Avan. Det mesta av byggnadsvirket tas från Hedenfors och Svartlå sågverk för troligtvis har inte byns skog hunnit växa till sig.

Då priserna på sågade trävaror stiger i pris startade Kvarnbolaget en finbladig vattensåg i anslutning till Fällkvarnen år 1866. Den är tänkt att täcka det egna behovet av virke, men efter ett par år sågade man åt andra och sålde eget virke. Juni 1868 flottade man sågat virke efter bäcken och älven ned till Luleå. Inte så vanlig företeelse. Däremot var det mycket vanligt att timret flottades till sågen.

Jordbruket tar ett stort kliv framåt efter Storskiftet. Lantbruksskolans tillkomst betyder mycket för jordbrukets utveckling i byn. Stora nyodlingar görs från 60-talet och framåt. Skogen får tillfälle att repa sig efter tidigare härjningar. Fällsågen fortsätter visserligen att såga, men kolningen och tjärbränningen avstannar nästan helt. Det är ju trots allt dom två som gått hårt åt skogen.

1900-talet

Första världskriget bryter ut. Sverige isoleras. Järnbruken får inte kol från utlandet så vi måste börja kola igen. Även i Avan kolas det. Många hugger kastved som säljs i stan.

Efter kriget börjar man avverka inlandsskogarna och många avabor drar norrut på vintrarna.

Fällsågen har tjänat ut och fått en modernare efterföljare; Hugo Lindströms cirkelsåg.

Andra världskriget bryter ut och avverkningen stannar igen. Skogsägarna åläggs av staten att producera brännved. Stora mängder kastved huggs. Några kolmilor sätts upp i skogen bl.a. av Alfred Lundberg. Några avabor bryter stubbar som körs till Karlsvik. Även några år efter kriget köps brännved, men 1948 har timmer och massaved tagit överhanden.

Under hela 1950-talet arbetar bybor i skogen och säljer virke och nu har motorsågen blivit ett hjälpmedel. På 1960-talet slutar allt fler med jordbruksdriften men många behåller hemmanen. Skogen säljs som rotposter. Men hyggena blir för stora för att ge pengar. Få hyggen rensas och gror igen med sly. Skogsvårdsstyrlsen ser misshälligheterna och 1974 kommer en ny Skogsvårdslag som bl.a. ser till att alla blir skyldiga att hyggrensa och ordna med återväxt. Ingen kan heller göra överavverkning.

Många bybor har på 1970-talet dikat ut sumpskogar och myrar. Detta har skett på skogsvårdssyrelsen initiativ och grävningarna har gjorts med traktor.

Hästen har helt ersatts av olika skogstraktorer. Två skogsbilvägar har brytits på byns område på 1960 och 1970-talet.

Ur boken "Hus och teg i Avan"